– Fader Nicholas, den 9 mars är den första All Souls’ Day för 2024. Kallas Big, hur skiljer den sig från de andra två under året?
– Den kallas också för ekumenisk passion, eftersom den är vördad av hela den ortodoxa kyrkan. Den firar inte bara våra nära och kära och släktingar, utan också de som dog i en plötslig onaturlig död, under katastrofer, bränder och jordbävningar, av hunger eller kyla. Människor som dog under sådana tragiska omständigheter begravs inte på rätt sätt med psalmer och böner, därför har kyrkan denna dag beslutat att fira minnet av ortodoxa korspersoner som dog på grund av onaturliga orsaker, inklusive ensamhet och fattigdom.
– Det finns många sådana bulgarer som lämnade under den demokratiska övergången, eller hur?
– Ja, men inte bara dem. Det finns också många som dog i lägren, försvunnit spårlöst, dödade utan rättegång och dom. Många människor vet fortfarande inte var deras nära och käras gravar finns. Vi läser också böner för dem på denna All Souls Day.
I princip kännetecknas varenda Dudusnitsa av att den är på en sabbatsdag. Du vet att i kyrkan börjar veckan från söndag – uppståndelse, och lördag är den sjunde och sista dagen i veckan. På själva alla själars dag är det första kristna nu bör göra att gå till templet. Eftersom prästen och kyrkogemenskapen faktiskt är samlade där, då sker miraklet med kraften av gemensam bön. Den heliga liturgin utförs, under vilken det finns en speciell rit, där även namnen på våra nära och kära nämns, liksom de som lämnat denna värld utan tid under tragiska och oförklarliga omständigheter. Sedan är det allmän minnesstund i kyrkan och först då ska vi alla gå till kyrkogården. Det är önskvärt att graven har städats föregående dag eller vecka, så att vi på själva dagen lugnt kan hälla vatten och vin över den, bränna den med rökelse, tända ljuset och be våra böner. Där det finns möjlighet är det förstås bra för de anhöriga att kalla en präst för att hålla en kort begravningsbön som kallas trisagium. För i verkligheten behöver den avlidnes själ nu bara våra böner.
Själens avgift, väggmålning från Rilaklostret
wikipedia.org
– Många bulgarer bor utomlands eller i en stad, långt från platsen där deras släktingar ligger begravda, är det obligatoriskt för dem att gå till kyrkogården?
– Jag vet att det inte finns kyrkor på alla platser utomlands, så man kan också be hemma. I det andra fallet hålls en minnesstund i ett tempel. Men det är önskvärt, när de återvänder till Bulgarien eller till sina hemorter, att de finner tid att gå och städa sina gravar. För det talar illa om oss både som kristna och som människor om vi försummar våra nära och käras gravar.
– Ja, men några kommer nu att motarbeta dig – ”varför bry sig om gravarna”, eftersom själen är odödlig och den redan finns på en annan plats?
– Vi sanna kristna väntar på Herren Jesu Kristi andra ankomst och de dödas massuppståndelse. Då kommer den faktiskt att tilldelas den själen där den kommer att vara – i det eviga livet eller i det eviga helvetet. Men detta å ena sidan. Å andra sidan finns den mänskliga inställningen till det sista hemmet för våra nära och kära. Här våra föräldrar – vi är mänskliga på grund av dem, om de inte var där så hade vi inte varit där heller. Sist men inte minst är gravarnas skick också ett tecken på civilisation. Jag har sett länder där kyrkogårdar har förvandlats till parker där familjer går på natten längs vackra avenyer.
– I vårt land verkar vi se på kyrkogårdsparker som olycksbådande platser fulla av spöken, nära vilka det inte ska mörkna på kvällen?
– Jag tror inte att det ses så, snarare är anledningen här att det inte finns något sätt att tjäna pengar på kyrkogårdar i massfallet. Om någon kommer på hur man får detta att hända, kommer de förmodligen att bli en av de vackraste och mest förädlade platserna i Bulgarien. Men kyrkogården är inte en plats för skoj och show, utan för att dyrka våra nära och kära som har lämnat denna värld.
Invånarna i Haskovo och regionen förenades kring byggandet av stadens tempel för att hedra St. Ivan Rilski.
Facebook/Nikola Nikolalov
– Sorgebyråer erbjuder idag allt för att hedra minnet. Vad tycker du är de viktigaste livsmedel som bör finnas på Stew?
– Det mest grundläggande är vete. Det är symbolen för uppståndelsen. Och den avlidnes viktigaste mat är bön.
– Många berättar hur deras nära och kära dyker upp i sina drömmar från den andra världen och till och med påminner om att det kommer snart. Hur ser du på sådana vittnesmål?
– En person som var knuten till någon nära honom drömmer ibland verkligen om honom. Folk kommer också till mig och frågar mig: ”Far, efter att jag hade den här drömmen, vad ska jag göra?”. Mitt råd är att de ska be en djupare bön till Herren för denna person. Och själva distributionen, vare sig det gäller spannmål eller annan mat, är återigen kopplat till bön. För om vi överlämnar det till en person och han svarar: ”Må Gud förlåta någon…”, har detta återigen bönens kraft. Och ju fler människor säger det uppriktigt, desto bättre för den avlidne och hans själ. För när människan dör kan hon inte längre omvända sig från sina synder. Det kan bara räddas genom böner från våra nära och kära som lever. Det är därför vi tänder ett ljus på Zadusnitsa och tänker att det kommer att lysa upp själens väg. Rökelsen vi bränner symboliserar renheten i den bön vi ber till Gud.
– Hur ser du på det ganska utbredda bruket att lämna mat på graven med tron att den ska gå över i livet efter detta med den avlidne?
– Det här är en dålig vana för mig. I de flesta fall var denna mat tidigare helgad med en bön vid minnesstunden. Det är bättre att ge det till någon som verkligen ber för själen. Och när hon står på graven, kommer hon antingen att bli bortskämd eller misshandlad, sliten sönder av herrelösa hundar?
– Det förblir ett stort mysterium var de dödas själar vistas. Ja, de säger att de går till helvetet eller himlen, men katoliker talar till exempel om en vestibul, skärselden, där själen väntar på sin slutgiltiga dom vid Jesu andra ankomst?
– Vi tror att när själen separerar från kroppen så går den igenom en vägtull. Detta är försök som pågår i 40 dagar. Sedan utses en tillfällig plats för själen, som antingen är i fullkomlig salighet eller i fullkomlig plåga. Och det är därför vi säger att minnesstunden i 40 dagar är så viktig för den avlidne, för då bestäms var hans plats ska vara, om han går till glädje eller till sorg. Detta är dock inte den perfekta situationen för själen. Det kommer att ske vid andra ankomsten, då Kristus kommer för att döma levande och döda. Och skärselden och alla sådana termer förnekas av ortodoxin.
– Vänder sig människor på dödsbädden till dig för bekännelse, för nattvard och kan kyrkliga sakrament förlänga livet för en person som blivit avskriven av medicin?
– Jag blir framförallt uppsökt av lekmän som kom under sina kristna liv till templet, genom vilket de fastade, biktade och fick nattvard. Och logiskt sett tillgriper de kyrkliga sakrament under sin döende tid eller vid allvarlig sjukdom. Men det finns inget onaturligt i detta, eftersom vi ortodoxa vet att Kristi kropp och blod är den största medicinen på jorden. Det har hänt många människor för att hjälpa dem att läka. Allt beror på vår tro. Du vet vad Frälsaren sa, att om vi har en tro lika stor som ett senapsfrö, kan vi lyfta berg. Men vi kristna behöver något annat – att få våra namn skrivna i himlen. Det är viktigt att få vår själs frälsning genom ett dygdigt liv. Då kommer vi att stå på Guds högra sida.
– På tal om goda gärningar, när kriget bröt ut i Ukraina erbjöd du ditt hem för att skydda flyktingfamiljer. Vad händer med dem nu, två år efter krigets början?
– Två familjer bodde hos mig i flera månader tills de kom på fötter igen. Vi hittade ett jobb till dem och sedan gick de till boende och arbetar redan. En av kvinnorna, som kom med sitt lilla barn, började arbeta på ett företag. Även om det fanns erbjudanden från andra arbetsgivare efter det, förblev hon lojal och sa, ”de här människorna gav mig en hand i början och jag kommer att stanna hos dem.”
Under dessa två år gick flyktingarnas barn på dagis och skola i Haskovo och pratade redan perfekt bulgariska.
– Och hur långt kom byggandet av det första stadstemplet till den helige Ivan Rilskis ära, som inte har slutförts på nästan tre decennier?
– Bygget av templet startade nyligen, eftersom det redan ligger på en höjd av 13 meter har vi fortfarande 10 meter kvar till toppen. Detta skedde mestadels med frivilliga donationer från människor som köper byggmaterial och donerar dem. Det finns folk från utlandet som donerar, eller från andra städer. De ringer mig att de har beställt något från ett företag i Haskovo, de har betalat för det, och jag måste bara gå och hämta det. Vi har för närvarande gjutit basen av den centrala kupolringen.
– Är det ditt initiativ till det här templet?
– Nej, templet har varit under uppbyggnad i 27 år. En liten del av den – under jord och ovan jord – realiserades, varefter bygget avbröts under en lång tid – nästan 20 år. Enligt min åsikt hände det inte på grund av bristande vilja, eller på grund av några småpolitiska slagsmål. Sedan 2017 är jag utsedd till ordförande i kyrkostyrelsen, bildad för återupptagande av bygget. Redan då sa jag tydligt att jag inte är intresserad av politiska partier, eftersom vi framför allt är människor, så den som vill hjälpa till – hjälp till. Jag är glad att sedan dess verkade denna kyrka och St. Ivan förena stadens folk. Gud ge att vi i slutet av detta år kommer att täcka kyrkan.
– Har alla medel för bygget samlats in?
– Nej, det är klart, vi behöver mer medel. Bara för den grova konstruktionen uppgår projektet till 2 miljoner BGN, men vår räkning har hittills inte överstigit 150 000. Som jag redan har nämnt är anledningen att människor mest sysslar med byggmaterial. Däremot behöver vi pengar för att betala det som är skyldig arbetarna på byggföretaget vi har kontrakt med. Hantverkarna har inte slutat jobba i regn eller snö och det som samlas in på kontot går till deras lön.
Lokalbefolkningen hjälper också till med olika initiativ. Här från hemmen för äldre, för blinda, började man samla in pengar. Barn från skolor och förskolor anslöt sig till dem. Inte bara kristna, utan även muslimer, armenier och ukrainska flyktingar engagerar sig i olika donationer. En äldre kvinna kontaktade mig nyligen i kyrkan för att lämna en personlig donation till mig. När det gäller institutionerna, vi har samarbete med Haskovo kommun och Plovdiv Metropolis, vi kan inte klaga. När templet är byggt kommer det att vara ett av de största i södra Bulgarien.
Pappa Nikola Nikolov föddes 1977 i Stara Zagora, bor i Haskovo. Gift, med två barn, teolog till utbildning.
Han har varit präst sedan 2012, då han vigdes av Metropoliten Nikolay av Plovdiv.
